Jag älskar filmer där det inte riktigt händer nåt egentligen. Livet lunkar på i sin egen lilla takt. Människors vardag skildras. Eller såna där riktiga dialogfilmer som egentligen kan utspela sig i ett och samma rum hela tiden. Det kan vara ett fåtal roller som spelar mot varandra. Känslomässiga. Lite kletiga sådär. Som "Himlens hjärta". Haha.....jag älskar den filmen!! Tomas kryper nästan på väggarna när vi ser såna filmer. Jag njuter. Jag kan se dom flera gånger. Hitta en ny botten i dialogen. Se allt ur någon annans perspektiv än vad jag gjorde första gången jag såg den. Hitta en ny liten detalj eller en blick som är noggrant planerad och som nästan blir ett hemligt budskap till tittaren. Ibland blir det alldeles tyst. Man skulle kunna höra en knappnål falla. Man kan nästan ta på den känsla som just den scenen skulle illustrera. Underbart!!
Tomas kommer att skaka på huvudet och skratta åt det här inlägget....men vad gör det!! Vi har alla våra små egenheter!! Eller hur....?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar